Vikten av en läromästare

När jag började rida som funktionshindrad så förstod jag nog inte riktigt vad det innebar. Jag förstod inte vad dressyr var, vad paradressyr var och framförallt inte vad det innebar att göra en satsning. Jag har haft ett fantastiskt team med tränare, medhjälpare och medryttare, men idag vill jag skriva om hästen.

Jag kommer ihåg när jag började rida för lite mer än fyra år sedan. Då på en fantastisk läromästare i western. En arab som bar runt mig så fint och lärde mig att rida på nytt igen, den här gången utan ben. Jag är en gammal ridskoleryttare men jag skulle nog säga att jag inte kunde så mycket om dressyr, om något alls. Jag hade nog varit hoppryttare om jag hade fortsatt rida när jag var yngre.

Men när tankarna på en satsning började växa fram förstod vi ganska snart att en westernhäst inte hade det som krävdes för att tävla paradressyr. Det slutade med att jag köpte ett 5-årigt arabsto. En häst som jag idag inte alls kan förstå varför jag köpte. Det var inte det att hon inte var smart, ambitiös eller lättlärd. Utan hon saknade de kvalitéer som krävdes för en parahäst, gångarterna och även psyket till viss del. Sedan hade jag inte riktigt kunskapen eller kompetensen som krävdes för en unghäst, även fast jag hade ett team som hade betydligt mycket mer erfarenhet. När vi fick chansen att åka på en av paratävlingarna i Tyskland som åskådare förstod vi att det krävdes bra mycket mer än vad vi hade trott, en del hästar på den tävlingen kunde matchas med riktiga Grand Prix hästar. Där förstod vi verkligen vad som krävdes och vi åkte hem med en nytändning på att hitta den där perfekta hästen, och kanske också lite förfärade.

I början av 2017 kom Tarot hem till mig. Mitt första intryck när jag såg honom vad “Är det där min framtida mästerskapshäst?”. Han stod mitt i ett ridhus med sänkt huvud, öronen pekandes ut åt sidorna och med en ganska tjock vinterpäls. Men när jag satt upp på honom.. Då kände jag direkt att det var DEN hästen. Vi gjorde en raketkarriär det året och gjorde vår första internationella starta i april, tog oss vidare till NM och blev Nordiska mästare. Tävlade sedan i EM i Göteborg i augusti och tog en femteplats i finalen.

Men inte nog med att vi har tävlat med bra resultat under de snart två åren jag har haft Tarot. Utan vad Tarot har lärt mig är så otroligt mycket mer. Han har lärt mig hur det ska kännas, den där känslan när allt känns så lätt och man är ett med hästen. Han har lärt mig vad jag ska leta hos andra hästar för att uppnå samma känsla. Han har lärt mig hur viktigt det är att jag gör rätt, för annars kommer inte han kunna göra rätt. Han har lärt mig att jag är kapabel till så otroligt mycket mer än vad jag själv har trott, och att det inte spelar någon roll ifall jag har skänklar eller inte. Han kommer ändå att göra så gott han kan, om jag bara låter honom.

Vad Tarot har lärt mig är HUR jag ska rida dressyr, och det är vikten av en läromästare.

Inget snack, bara gör.

När man gör en satsning som i mitt fall, så gäller det att skapa de bästa förutsättningarna för att lyckas. Att ha rätt hästmaterial, rätt kunskap, rätt mentala inställning och rätt fysik. Alla dessa delar jobbar jag med aktivt med just nu och det som slår mig mer och mer är hur mycket alla de här sakerna flätas samman automatiskt.

Jag var och tränade med min personliga tränare idag första gången efter Norgeresan och hade såklart massor av roliga saker att berätta, och lite funderingar som jag ville dela med honom. Sen satte vi igång och tränade.

Jag kommer ihåg i början (för några månader sen) när jag satte igång, hur jobbig träningen var och hur jag ibland hittade på ursäkter och var tvungen att bortförklara mig när det blev tungt, eller när jag inte hade skött min kost. I början var det jobbigt att pusha igenom de jobbiga sakerna, vilket var konstigt. För när det är något som man ska få igenom med hästen så jobbar man igenom det. Men varför är det inte lika lätt när det handlar om mig själv?

Under tidens gång har jag lärt mig mycket genom träningen. Jag har inte bara lärt mig att lyfta vikter och köra kondition utifrån mina förutsättningar, eller hur kroppen fungerar. Jag har också lärt mig att undanflykter bara är ett sätt att ljuga för både andra och mig själv, ett sätt för att jag själv ska må bättre på grund av misstag som jag har gjort. Vilket i slutändan inte gynnar någon, inte ens mig själv. Absolut att smärta och svårigheter (fysisk och psykisk) ibland kan sätta stopp för vissa saker, så länge det inte blir en ful ovana att ta till med när det blir jobbigt.

Bortförklaringar är en skepnad av misslyckande, förklaringar är inte det. Det är okej att misslyckas, men istället för att bortförklara sig så är det bara att erkänna sitt misslyckande och gå vidare. Hur ska vi någonsin kunna hjälpa oss själva, varandra, ta oss framåt och utmanas om vi bara hittar ursäkter till allt? Om jag vill bli den bästa ryttaren, så måste jag rida mycket. Om jag vill gå ner i vikt och bli stark så måste jag träna och äta rätt. Om man vill vara bäst på tävlingsbanan måste jag jobba med den mentala biten för att bli så bra tävlingsmänniska som jag kan bli.

Jag kan ALDRIG förvänta mig att vara på topp om jag inte jobbar hårt för det. Att förvänta sig att få saker serverat kan man glömma, men däremot kan man omge sig av andra drivna personer med kompetens och erfarenhet som kan hjälpa dig på vägen. Men i slutändan är det upp till mig själv och ingen annan. Inget snack, bara gör!

Bara lite tankar jag fick idag efter ett vanligt träningspass.

Shout out till Dee på Studio40 som är bästa tränaren!