Födelsedagsfest, jobb och sjuk igen

Jag kollade igenom min blogg och även fast jag ändå tycker att jag har varit duktig på att uppdatera så är jag väldigt dålig att faktiskt bara skriva om vad som pågår i mitt vardagsliv. Inte för att jag skulle påstå att mitt liv är sådär superintressant som många andras är, speciellt nu när det har det varit några lugna veckor.

Jag var ganska förkyld i två veckor i början på November. Sen var jag frisk i en vecka, då hann jag både jobba lite, hälsa på på Segersta och titta på lite fina hästar, hänga i stallet och fira en av mina bästa kompisar som fyllde 24 år. Sen lyckades jag bli sjuk igår igen. Pratade lite med en av sjuksköterskorna på vårdcentralen när jag var där imorse bara för att kolla att jag inte hade streptokocker, och då berättade hon att om man har fått en stor dos antibiotika så slår det ut immunförsvaret och det tar ett tag för det att återhämta sig. Vilket var just det jag fick när jag opererade mig, så får bara uthärda att jag kanske kommer vara lite sjuk till och från ett tag.

Jag hade väldigt trevligt i fredags när jag firade min vän Linnéa. Jag åkte hem till henne och träffade hennes andra vänner och vi hade det väldigt trevligt och drack lite champagne. Sen drog vi till en bar på Stureplan där en del av gruppen började droppa av en efter en. Där skulle det egentligen har slutat men vi drog sen vidare till en klubb där vi dansade lite. Men vi alla var ganska trötta så vi gav upp efter ett tag. Jag sa hej då till de andra och rullade till Max för att köpa något att äta och gå på toa.

När jag står och väntar på min färdtjänst så ser jag några tjejer lite längre bort som sitter och äter. Inget konstigt med det egentligen, men det är två killar som är ganska på dem och ställer massor av frågor och säger dryga saker. Tjejerna ber killarna upprepade gånger att gå därifrån vilket de inte gör “Det är ju ett fritt land” enligt de här grabbarna och sedan fortsätter de störa tjejerna. Jag ville så gärna gå fram och hjälpa de här tjejerna och ifrågasätta killarnas beteende, men jag kände mig inte så trygg eftersom jag var själv och de här grabbarna var ganska fulla. Men det är intressant att majoriteten av alla som beter sig såhär, säger dumma saker och begår kränkande handlingar på fyllan är män. Så undrar folk varför feminism behövs?

Jag åkte med Marie till Segersta i söndags vilket var väldigt kul. Där tittade på på massor av fina hästar och träffade massor av trevliga människor. Det är så kul att åka dit för man känner sig alltid välkommen och de är alltid lika trevliga. Om det är någonstans man ska åka för att få inspiration så är det dit. Man blir väldigt peppad att åka hem och fila på sig egen ridning när man har varit där.

Jag hade lite saker inplanerade idag och imorgon som jag tyvärr fick ställa in på grund att jag blev sjuk igår. Åkte på en ganska rejäl feber vilket var lite konstigt eftersom jag aldrig har feber, oavsett hur sjuk jag är på andra sätt. Var också väldigt svullen i halsen, hade svårt att svälja och ont i öronen. Febern har gått ner en del som tur är och nu har jag bara en lätt feber. Febern gjorde dock att jag fick väldigt ont i kroppen så det tog mycket på krafterna och humöret igår och idag. Men om jag ger det några dagar borde jag vara fit for fight.

Har ett roligt samarbete på g som jag ser väldigt mycket fram emot och som jag förhoppningsvis snart kan dela med mig av, så håll utkik!

Saknar ridningen..

View this post on Instagram

One of the few things that keep my mood up at the moment is clips of me riding. Imagining the feeling on my horse. I am going to be honest. Me not being able to ride SUCKS! When the doctor said I was going to have to wait three months I thought I was going to die, not literally but you know what I mean. At the same time I now understand why. My hip has to heal and the prosthetic has to settle in, and I am still in a lot of pain from time to time. It has also put a lot of strain on the rest of my body and other pain. In the equestrian world it sometimes feel like a competition, how fast can you get up on the horse after your accident? I don't like it and I have had a lot of anxiety because I feel bad that I probably won't be able to ride sooner. But bad for what exactly? That I am putting myself in a situationen where the risk for another injury becomes a lot bigger? Because other people tell me that I should probably be fine to ride in a couple of weeks, even though they have no idea? No. I rather heal properly and make sure that I can have a long riding career and a happy life, than entering a competition that is far beyond stupid. Being smart is cool, being dumb is not. Even though it sucks for now.

A post shared by Felicia Grimmenhag (@feliciagrimmenhag) on

 

När du har svårt att sova

På Instagram frågade jag för några dagar sedan om tips ifall man har problem att sova. Många människor hörde av sig och kom med jättebra tips och då tänkte jag att jag kunde samla dem här och så kanske de kunde hjälpa någon annan som har problem med att sova. Jag har inte testat alla själv, men om det känns som om man har testat allt så kanske det finns några nya alternativ här.

  • Mediation/mindfulness. Det finns appar som kan hjälpa till med olika övningar.
  • Lyssna på musik/ljud/ljudbok. Lugn pianomusik, havsljud och regnljud t ex.
  • Inte sitta framför någon form av skärm inom en timme före det att du ska sova.
  • Läs en bok innan du ska sova.
  • Lavendel i olika former. I te (där funkar även t ex kamomill) men också i kudde.
  • Rör på dig ordentligt under dagen, gärna utomhus så du får massor av frisk luft också.
  • Dricka varm mjölk, äta en tesked honung eller en matsked fiskolja innan du ska sova.
  • Se till att du har fått i dig ordentligt med mineraler, speciellt magnesium.
  • Insomningstabletter från hälsokost.
  • Skapa rutin att gå och lägga sig och gå upp samma tid, och inte sova under dagen.
  • Spikmatta.
  • Begära sömntabletter från läkare. (Vilket jag tycker är absolut sista utvägen)

Finns säkert många andra knep och vissa fungerar inte för alla, men här kom en liten sammanfattning av alla som var så gulliga och hörde av sig till mig.

Hejdå proteser

Alltid när jag ska skriva proteser så tänker jag alltid tillbaka på en artikel som jag medverkade i för många år sedan där de istället för att skriva proteser hade skrivit protester. Nästan samma stavning men med helt olika innebörder, lite roligt dock.

Som ni såg i rubriken så var det “hej då proteser” förra veckan. Jag har kämpat med mina proteser i 7 år och jag har inte fått det att fungera. Det är väldigt tråkigt, det känns som ett misslyckande och det är något som jag har mått väldigt dåligt över. Proteser är något som ofta kommer upp och som folk gärna frågar mig om. Jag har inte något problem med att folk frågar “använder du proteser?” för det är en helt legitim fråga. Jag kan även ta att folk frågar varför och jag lite fort svarar att det är på grund av andra gamla skador. Däremot när jag sedan har svarat på den frågan ska fortsätta utfrågas om proteserna kan jag ibland känna hur det kryper i kroppen. Jag är väll för sjutton inte intresserad om jag inte använder dem?

Folk har gärna åsikter och har läst om/sett någon som kan gå med proteser (sen om det är en underben, ett helt ben eller två ben verkar folk inte ha koll på) och vill gärna förmedla det vidare till mig. Varför vet jag inte riktigt? Att vi idag har så pass utvecklade och avancerade saker att det inte borde var så svårt för mig. Att jag borde ha proteserna för att känna mig lite “fin”. Som att jag inte är fin i rullstolen? Varför är folk så otroligt fixerade vid att man ska använda proteser när man är amputerad? Som att man är lat för att man inte använder proteser. Jag skulle inte riktigt kalla mig själv lat..

Min ortopedinjengör sa till mig när jag kom med proteserna att han hade full förståelse. Gå med ett protesben är ett helvete, att då gå med två är ett helvete X2.

Varför måste jag förklara varje gång att mitt bäcken är litet snett? Att det nyper i mitt fett uppe i ljumskarna och även trycker något enormt. Att det gör ont. Att så fort jag börjar svettas vrider sig proteserna. Att mitt högerben kan variera så mycket i storlek att det ena dagen inte ens går ner i hylsan och andra dagen trillar protesen av på grund av att mitt högerben är för litet? Att varför mitt högerben är så är för att det fortfarande samlas vätska där emellanåt. Att Jag har brutit mitt bäcken på högersidan på tre olika ställen och det har medfört att jag har svårt att vinkla benet rakt nedåt? Att de har öppnat muskulaturen över höften, ett snitt på säkert 40 cm vilket har försämrat strukturen i den muskeln. Att jag i stort sett inte har någon känsel i högerljumske och högt upp på högerbenets framsida på grund av att muskulaturen slitis isär där i min olycka?

Det är lätt att ha åsikter. Jag vet att folk för det mesta bara är nyfikna och undrar. Men var jag vill komma med det här inlägget är varför det är så viktigt att använda proteser när man är amputerad? Varför tar sig folk rätten att förklara för mig om alla som kan gå med proteser och alla grejer som finns? Som om jag verkligen inte har försökt? Det är som att säga till en person med depression att hen ska vara lite gladare. Så jävla lätt är det inte.

Det var inte meningen att det skulle bli ett “argt” inlägg men det finns mycket frustration och ångest inom mig när det kommer till den här delen i mitt liv. Jag har försökt, proteser var inte min grej och nu kan jag bara blicka framåt och fortsätta med mitt liv. 🙂