Inget snack, bara gör.

När man gör en satsning som i mitt fall, så gäller det att skapa de bästa förutsättningarna för att lyckas. Att ha rätt hästmaterial, rätt kunskap, rätt mentala inställning och rätt fysik. Alla dessa delar jobbar jag med aktivt med just nu och det som slår mig mer och mer är hur mycket alla de här sakerna flätas samman automatiskt.

Jag var och tränade med min personliga tränare idag första gången efter Norgeresan och hade såklart massor av roliga saker att berätta, och lite funderingar som jag ville dela med honom. Sen satte vi igång och tränade.

Jag kommer ihåg i början (för några månader sen) när jag satte igång, hur jobbig träningen var och hur jag ibland hittade på ursäkter och var tvungen att bortförklara mig när det blev tungt, eller när jag inte hade skött min kost. I början var det jobbigt att pusha igenom de jobbiga sakerna, vilket var konstigt. För när det är något som man ska få igenom med hästen så jobbar man igenom det. Men varför är det inte lika lätt när det handlar om mig själv?

Under tidens gång har jag lärt mig mycket genom träningen. Jag har inte bara lärt mig att lyfta vikter och köra kondition utifrån mina förutsättningar, eller hur kroppen fungerar. Jag har också lärt mig att undanflykter bara är ett sätt att ljuga för både andra och mig själv, ett sätt för att jag själv ska må bättre på grund av misstag som jag har gjort. Vilket i slutändan inte gynnar någon, inte ens mig själv. Absolut att smärta och svårigheter (fysisk och psykisk) ibland kan sätta stopp för vissa saker, så länge det inte blir en ful ovana att ta till med när det blir jobbigt.

Bortförklaringar är en skepnad av misslyckande, förklaringar är inte det. Det är okej att misslyckas, men istället för att bortförklara sig så är det bara att erkänna sitt misslyckande och gå vidare. Hur ska vi någonsin kunna hjälpa oss själva, varandra, ta oss framåt och utmanas om vi bara hittar ursäkter till allt? Om jag vill bli den bästa ryttaren, så måste jag rida mycket. Om jag vill gå ner i vikt och bli stark så måste jag träna och äta rätt. Om man vill vara bäst på tävlingsbanan måste jag jobba med den mentala biten för att bli så bra tävlingsmänniska som jag kan bli.

Jag kan ALDRIG förvänta mig att vara på topp om jag inte jobbar hårt för det. Att förvänta sig att få saker serverat kan man glömma, men däremot kan man omge sig av andra drivna personer med kompetens och erfarenhet som kan hjälpa dig på vägen. Men i slutändan är det upp till mig själv och ingen annan. Inget snack, bara gör!

Bara lite tankar jag fick idag efter ett vanligt träningspass.

Shout out till Dee på Studio40 som är bästa tränaren!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *